Jag förvånas över mej själv ibland. Ganska ofta till och med. I nuläget är jag förvånad över min (ska man kalla det längtan?) efter att blogga. Jag som trodde att jag var förbi det stadiet där jag var tvungen att dokumentera mitt liv i en offentlig dagbok, men så är det uppenbarligen inte. Jag har försökt kämpa emot, men det går inte längre. Det går inte att dra ut på lidandet , det går inte att förneka det faktum att jag bara måste blogga (gissar att speciellt jasmine hoppar av glädje just nu). Och vad passar inte bättre än att starta en ny blogg/nytt mer seriöst (eller ja) iallfall mer kontrollerat liv än i början av ett nytt decennium? Så till er alla som längtan; NU är bloggen om mitt liv som mej själv tillbaka!
Fucking enjoy!