Jag kom precis i detta nu på att jag suttit med en handsfree i öronen och sladden i munnen för att komma närmare mikrofonen så att folk lättare ska höra vad jag säger i två timmar utan att ha pratat med någon i telefon. Onödigt att ta ur handsfreen ifall det nu skulle ringa någon. Nog om det.
Jag har upptäckt att jag har ett (nytt) problem. Ett relationsproblem a la sånt man ska söka för hos Dr.Phil. Med min syster. Detta yttrar sig i att hon fortfarande tror och vill tro att jag är tio år gammal. Inte 18, inte femton utan tio år. Jag har alltid fått höra att jag är så lyckligt lottad över att ha en tre år äldre storasyster som man kan låna kläder och smink av, prata killar med och andra typiska "tjejgrejer". Ja, prata om allt som rör sig i en 21-årig flickas huvud. Lära mej av hennes misstag med mera med mera. Men: nej. I mitt "lyckosamma" fall är det inte så. Och jag kan ge ett praktexempel;
Jag: Emma, jag har gjort något dumt....
Emma: NEJ! Jag vill inte höra! Du har väl inte varit full? Säg inte att du varit full och blivit medvetslös och däckat på en parkbänk?? SÄG INTE DET! Nej, nu mår jag dåligt. DU mår väl inte dåligt? Du får inte må dåligt får då lägger jag på luren. Nä usch, vad illa jag mår nu, måste vi prata mer. Jag vill inte prata mer. Ok, vad har du gjort? Handlar det om den där killen du träffa?
Jag: Nej, men en annan och..
Emma: Jag vill inte veta! Kan vi inte leka att du är tio år när vi pratar? Jag ser dej som det. Jag vill inte att du ska ha gjort något dumt! Sluta! Nä, nu mår jag dåligt, jag vill inte prata mera....mitt batterri dör snart....*klick*
Jag: Men....hallå? hallå?

Ja..sådär ja.. Lyllos mej.